Har i dagarna fått höra något som får mitt blod att frysa till is. Något som får mig att tappa alla mina ord. Något som får mig gör mig så arg och samtidigt ledsen på hela världen när det egentligen bottnar i en enda persons handlingar, tankar och självkänsla.

Personen i fråga känner jag inte. Jag har inte ens sett honom vad jag kan minnas. Men trots att han gjort det han har gjort, så får jag fortfarande tårar i ögonen och mår dåligt av att bara tänka på det. Trots att jag inte har en aning om vad han tycker, gör eller bor så påverkar hans handling mig oerhört och får mig att vilja kämpa ändå hårdare för att förbättra det här samhället vi lever i idag.

Den här pojken - för det är vad han är - en pojke. Han fyllde 18 år för en vecka sedan. På annandag påsk stängde han in sig i sin garderob i sitt rum, hällde i sig en flaska 13% vin och svalde 40st alvedon. Han ville inte leva längre. Han ville ta sitt liv. Han är bara 18 år.


Varför ska något sånt här hända? Varför ska ungdomar behöva känna att den sista utvägen är att ta sitt eget liv? Den här pojken är en total främling för mig och trots det rör han mig till tårar. Och även om han visste att han kunde beröra människor på ett sådant avstånd - skulle det hjälpa honom att förstå att han är älskad och att han behövs här bland oss alla? Den här händelsen är inte hans fel. Det är inte hans familjs fel och jag kan egentligen inte säga vems fel det är. Men måste man skylla på någon? Ungen mår med små ord DÅLIGT och nu är det upp till oss runt omkring att hjälpa honom att må bättre!

När jag får höra sådana här saker blir jag, som jag sagt flera gånger, väldigt ledsen. Det är det här jag jobbar med! Jag ska bli låg och mellanstadielärare! Som lärare ska jag stärka barnen från tidig ålder och se att de får en så positiv syn på livet som bara finns. Jag också jobbar i en förening som verkar förebyggande med att stärka ungas självkänsla och självförtroende trots omgivande miljöer kantade med allt från alkohol, droger till sjukdomar och pubertetens uttryck! Det är det sånt här vi ska motverka i det långa loppet och det är det här som är det absolut viktigast - att stärka unga människor inifrån och låta dem hitta sig själva.

Trots det kan jag inte säga att det är den rätta medicinen. Jag är ingen vetenskapsman, ingen psykolog - kort sagt inget proffs på området. MEN JAG VILL INTE ATT UNGA SKA MÅ DÅLIGT! Det finns ingenting värre i min värld.

Mitt inlägg är ett utrop till alla som bryr sig att fortsätta med att jobba för en bättre framtid och starkare ungdomar! Det är också ett rop på hjälp till alla som inte redan bryr sig - för det är våra unga som vi ska vila oss på när vi inte längre kan tjäna ihop våra pengar och måste förlita oss på att dagens ungdomar kan styra upp det här samhället till det absolut bästa.

Du, ja du! Du som läser den här texten - DU GÖR SKILLNAD!



Jag vill även tillägga att pojken hittades i tid och mår idag förhållandevis bra. Jag lägger alla mina tankar åt den här familjen att allting löser till det bästa och att pojken får riktigt hjälp. Lycka till och ge inte upp!

Kramar till alla människor där ute som mår både bra och dåligt!